Livet med CRPS typ 1

I måndags var de dags för ny ortos/gips igen.

I början av sommaren gjorde vi ett försök att göra gipset när jag var vaken, detta fungerade inte på grund av för mycket smärta. Då beslutades de att man skulle göra ett nytt i narkos när personalen kommit tillbaka från semestern. Den största anledningen till att man valde att göra ett nytt var att foten inte var gipsad helt plan åt alla håll, lite roterad innåt och lite i spetsfot ännu. Dessutom ändrar foten sig ganska mycket så att på ca tre månader hinner gipset bli för stort och röra sig på alla håll och kanter, då gör de också mer ont. 

När man gör gips på OP är de sedvanliga OP förberedelser såsom fasta osv. Jag sövs helt under tiden gipset görs. Jag minns allt vad jag tror fram till jag sövs, sen minns jag inte mer förrän jag ligger i en säng på postop, där minns jag heller inte allting i detalj, men minns ibland små fragment av saker. 

Denna gången hade man diskuterat premedicinering och smärtlindring med en smärtläkare som varit involverad i mitt fall tidigare. Man hade gjort vissa justeringar mot tidigare, man har lite kommit på vad som fungerar för mig och vad som inte fungerar. De känns skönt att man ändrar utifrån vad som fungerar och vad som inte fungerar. När smärtlindringen och optimala preparat för mig används mår jag bättre postoperativt och har mindre ont samt kan komma hem tidigare. Denna gången hade jag och narkosläkaren på sal inte samma åsikt om en sak som jag vet hur min kropp brukar fungera och då blev de inte optimalt och ledde till lite missöden postoperativt. Men förhoppningsvis görs inte samma misstag om nästa gång.