Reflektion Ketanestinfusion
Mina egna tankar och reflektioner kring ketanestinfusionerna är att de är tuffa och påfrestande fem timmar för kroppen. Jag ligger oftast i ett eget mörkt rum under tiden jag får ketanestinfusionerna. Jag har hjälp av personal till och från toaletten, de är rädda att jag ska trilla. Sjukgymnaster tycker att de är bra att man går baklänges för då förändrar man gångmönstret. Så en gång under ketanestinfusionen fick jag för mig att gå baklänges till toaletten samtidigt som jag höll i en droppställning, de hade varit en syn att se de!
Många gånger mår jag också väldigt illa och de har svårt att släppa trots att jag får läkemedel mot de. Vid något tillfälle har jag också fått hallucinationer, då såg jag läskiga saker, jag minns dock bara att de var läskigt som tur är minns jag inte vad som var läskigt! När jag själv kände att de blev mycket jag inte visste vad som var film och vad som var verklighet fick jag be om läkemedel (midazolam) som minskar risken för hallucinationer.
En annan väldigt uppenbar grej under ketanestinfusionerna var att jag såg helt suddigt, jag minns inga ansikte på folk tydligt eller jag minns heller inte hur de såg ut påvägen till toaletten eller inne på toaletten för den delen för allt var en evig dimma. Konstigt nog var jag aldrig rädd för att bara se dimmigt eller så, de försvann strax efter infusionen avslutades.
Jag är lyckligt lottad som har fått testa detta med ketanestinfusioner då man inte gör de överallt i landet, jag är glad att jag fått möjligheten till att få några bättre veckor fast de inte hjälper så mycket som man önskat.
